Kanske det är dags att sätta fingrarna i jobb och blogga lite igen.
I måndags var det ett år sedan vår käre mormor dog. 10.10.10 var en glädjens dag för många men för oss var det inte lika roligt, fast samtidigt kanske lite en lättnadens dag då hon slapp ifrån denna världens lidande. Har många minnen av henne men ett som jag håller speciellt nära hjärtat, är hennes sista ord till mig före hon slutade prata och blev medvetslös." Du e no en finan pojk tu" sa hon. "Vi vejt ju vannifrån he komber, ja e ju släkt me te" svarade jag. Hade nog tänkt skriva ett inlägg på måndag men tänkte att bokstäverna kan bli suddiga så ni har svårt att läsa ifall jag skulle råkat tappa en tår på tangentbordet eller skärmen. Men vad skulle tårna upp tå tangentbordet att göra, jag skriver ju inte med fötterna.
På tisdag kväll var jag till Larsmo gravgård med ett ljus till graven. Jag är dit alldeles för sällan. Varför är det så svårt att komma sig till graven? Varför drar man sig för att fara dit? Eller är det bara jag som har det problemet?
Vad lär vi oss av detta? Vi skall ta hand om våra nära och kära så länge vi har dem vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar